torsdag 4 oktober 2018

Så då är den värsta sommaren i mitt liv över och  jag har ingen aning om vad som kommer hända.Visst att jag inte längre är akut och intensiv i mina känslor men jag ser fortfarande väldigt mörkt på vad som är.Jag vill hoppas på det bästa, tro att det kommer lösa sig, bara jag fortsätter gå upp ur sängen på morgonen och fortsätter göra de saker jag kan göra. Men känner att cynismen är dominant, att mörkret tog hårt denna gång.

Så jag vet inte.....det bästa jag kan säga är, jag vet inte......

söndag 17 juni 2018

Dikt

Är du där?
Ekon i tomhet,
lösa kroppslemmar,
som saktaförsökerhita ord,
.
Nya sår,
tabletter lugnar,
men är det för mycket?

Jag har gjort mitt,
din tur nu,
säg något...

fredag 25 maj 2018

Detta är ett sånt där inlägg då jag försöker göra min "tycka synd om mig själv"grej till något positivt

Du är det vakraste jag träffat, jag vill dig så väl, du är något att bevara, något att ge allt för. Men dina känslor är inte som mina och vill så gärna komma över det som hindrar mig från att vara den vän du så väl förtjänar. För utan dig i mitt liv är det mörker. Jag vill vara där för dig, så som du behöver.

Det är inte första gången jag fallit för någon, men det är första gången jag ser mig själv i någon och ser något så vackert tillbaka. Det om något att kämpa för.

Men tyvärr så är det snart slut. Jag vet inte om jag har orken kvar. Med allt som har varit, bevisen om att jag inte har för att älskas är för mycket. Har bara några månader kvar, ifall det inte blir bättre så är jag klar.

Jag hör när ni säger att vi nyss har börjat, att finns saker kvar, att världen inte kan vara utan Kluck. Men jag vill så gärna ha någon som jag kan vakna bredvid, någon som kan säga tillbaka att jag är lika vacker som jag säger hon är. Jag vill ha någon som säger att jag är lika mycket hennes allt, som hon är allt för mig. Att jag är lika mycket värd kampen, som jag ser henne.

För jag vet vem jag är, vad jag är bra på, jag ser vad jag kan bidra med, vad jag kan göra för skillnad. Men det två det ska var.Inte en. Och jag kan inte stänga av känslorna, jag vet inte hur jag stänger av känslorna.

söndag 20 maj 2018

Låt oss börja tala om det.

Hur jag önskar att jag kunde gråta,
för det skulle betyda att jag kan börja sörja det som jag villa ha.
Hur jag önskar jag kunde komma över det jag vill ha,
för då skulle jag kunna se vad jag har.
Hur jag önskar att tanken om ett önskat slut,
inte var ett mörkare moln över mig.
Hur jag önskar att panikångest och skakningar,
inte var här.
Men framför allt önskar jag att hon var här, med mig, älskad och uppskattad.

söndag 1 april 2018

Jag är trött på att behöva ta ansvaret för mina OCH känna ansvaret för andras handlingar
Jag är trött att känna ansvar för att bevisa min exisens, som kulturell människa
Jag är trött att bevisa att jag har rätt att finnas till, i mitt eget utrymme, utan att andra har rätt till det
Jag är trött att inte ha ett existensberettigande, utan sportens godkännande
Jag är trött att föra kulturens talan, utan sportens godkännande
Jag är trött att ha dubbla bevisåtlägganden ( att bevisa att kulturen har  rättigheter i själv och vad som är kultur)
Jag är trött att inte få vara stolt över vad jag kan, läst till mig och verkligen kan ( som insatt människa har jag ingen rätt att säga vad som är kultur, men en sportintiserrad har all rätt, till att avgöra vad som är kultur och alla pengarna)
Jag är trött på att exkluderas och bli kallad exkluderande (bara för jag vill ha en plats för såna mig och få utöva det som är viktigt för mig utan att sporten måste få plats även där)
Jag är trött att inte få bli arg, när det är okej för andra bli arga, de är hjältar, jag är skräp
Jag är trött att inte få vara den jag är utan att kompromisser
Jag är trött att inte vara människa, inte vara äkta medborgare, för jag inte gillar sport
Jag är trött att vara den som förstör, för alla andra är bra, fast de är as
Jag är trött på att inte bli trodd
Jag är trött att allt jag säger måste bevisas, när andra är bättre, för de gillar sport
Jag är trött att vara skit, belastning, skräp och allt som är fel
Jag är trött att ensamt känna ansvar, när inget ansvar finns
Är där inget mer kvar än att ta det största ansvaret....

lördag 27 januari 2018

Finding normalitet in a abnormal mind

Må det vara obekvämt med piller men för ett sinne i konstant kaos, ger de normalitet, för en stund, ett andning. För jag vill bara känna mig normal, se saker för de är, utan att behöva känna allt.

Så, när jag är kär och obesvarad, känner jag de 100 gånger det hänt. När jag känner stress är det all stress, en livstid. Det sliter mig i stycken och jag blir en otrevlig jävel mot alla i närheten.

Så lugnande ger mig en chans att andas, att må normalt. Är det så farligt?

tisdag 2 januari 2018

Just one day at the time

Jag funderat på hur jag ska formulera det här inlägget. Hur mycket ska jag utlämna, ta med, hur ska jag formulera det utan att låta som en uppmärksamhets törstande jävel, med "tyck synd om mig"syndrom. För det är det jag inte vill. För min tanke om att tala om ett liv med en depression, som är svår ibland, behöver uttrycka allt det otäcka i det för att få det förstått så vi kanske kan göra något åt det. Hålla tillbaka skiten, gör det hela poänglöst.

Men jag måste göra något produktivt av det för att vinna tillbaka ett starkt fotfäste, så jag fortfarande kan vara ett självmord ofullbordat och inte ett lyckat sådant. ( Det är ett faktum, inte en sobstory,. Det faktumet är något jag lever med på dagligt basis)

Hittils har jag haft starka bilder av vissa människor i mitt liv, som gör att jag inte känner att jag har rätten att ta mitt eget liv. Så jag har kunnat hållit distansen till det, att finna en viss humor till den, mörk sådan. Men en svacka har gjort sig påmind  så jag håller på med en infasning av ny medecin. Det har skapat en mental instabilitet som lett mig neråt och tanken på avsluta det hela har blivit starkare. Speciellt när jag har grannar som gjort mig otrygg i min egen lägenhet, med sitt oljud gjort att jag berövats det lugn mitt splittrade sinne behöver.

Så jag kollapsade i måndags, blev hemkörd till morsan i ett horribelt stadie, där jag fick några dygn av lugn och starka mediciner. Lite starkare sitter jag hemma och försöker hitta en utväg som inte är permanent. även om den tanken är lockande. Jag får inte, den besvikelse jag skulle skapa är inte acceptabel just nu.

Varför skriva om det och göra det offentligt? För jag är en attentionwhore och hoppas att det här kan leda till början något bra. Även om jag gillar att stå i strålkastarljuset, så vil jag förtjäna det med något av substans. Och jag tar varje grej som kan funka för att hålla mig kvar vid livet. Ifal det funkar, kör på det, hur löjligt det kan vara i efterhand. Då är du kvar i livet att skratta åt det.