fredag 12 december 2014

Varför jag flyttar skrot från en punkt till en annan utan praktisk orsak

Idag på gymmet hade jag en grundläggande filosofisk debatt i mitt eget huvud om varför jag håller på med styrketräning. Det som startade det hela var en väldigt bra diskussion jag hade över finfika hos en vän där det påpekades att det är en hysteri om att gå ner i vikt och om hur man ser ut. Något jag håller med om.

Så varför håller jag på?!

Om det enbart handlade om hälsa och att jag tar träningen som verktyg för att sköta min diabetes kunde jag ha valt en annan regelbunden form att träna som att springa eller liknande träning som bränner kalorier. Men jag tar det inte bara som det, jag vill bli muskulös och att det ska synas att jag tränar. Jag är rätt öppen med att jag började med gym för jag var inte nöjd med mitt utseende, inte med mina blodvärden. Fortfarande inte nöjd med hur jag ser ut.

Men jag har glidit, i min fokus, till vem jag vill imponera på. Förut var det det motsatta könet jag ville imponera på. Numera är det mer och mer mig själv vill imponera på. Jag vill se mig själv i en helkroppsspegel och tänka för mig själv " you done good!" (Dock så är det ju så att jag vill kunna se attraktiv ut fysiskt, enligt normen. Enda gången jag anpassar mig till normen, haha. Fysiken ska representera mitt inre, en stark man som kommer ta hand om henne när hon vill och behöver...typ)

Så det är väl den orsak till varför jag håller på. Att jag inte kan ge upp innan jag är så stor och stark som jag kan bli och där jag själv säger att jag är hyfsat nöjd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar