onsdag 28 maj 2014

Finding solitude in others

Såg en citat från Oscar Wilde alldeles nyligen om att lära sig att spendera tid för sig själv. Att det var viktigt. För att inte slippa bli definierad av andra. Ja, till viss del håller jag med. Att är någon som mig behöver de vara ensam ibland bara för att smälta allt som hänt, tänka igenom allt och låta skallen gå igenom allt. Men det känns som det är mer komplicerat än att man själv och i ensamhet skulle kunna definiera sig själv. Du är vad du är och oftast är det inte vad du själv tror. Där kan ensamheten koma in. Att i insikten om vad du är kunna i lugnets ro kunna förstå den insikten.

Men enligt mitt synsätt att se det är det i möten med andra, i att vara aktiv med andra, det är då som du får inputen av information om dig själv som leder till insikten. De du träffar speglar dig och dina handlingar så du kan se vad hur du uppfattas och därigenom kan reflektera och se kunskapen om dig själv växa. Detsamma gäller de du träffar. De speglas i dig.

Låter väldigt flummigt men de djupaste sakerna är oftast flummigt sagda för de kan inte sägas på annat sätt. Jag tror att vi tolkar det som flum bara för vi är ovana vid det. Vet endast en som har sagt det jag försöker förmedla på ett väldigt konkret sätt och det är Brad Warner, en zenpräst och bassist i Hardcorebandet zero defect.

Och oftast när jag kommer på att skriva om sånt här är jag väldigt trött i huvudet. För det är då jag kan släppa de fasader och mentala filter som är i vägen för att kunna skriva det bästa jag kan. All behov om att det ska vara bra, all självkritik. Det är bara ord om ämnet i sig själv. Opretentiöst förhoppningsvis.

Tur att det finns ett ordrättningsprogram, annars hade det varit många stavfel. Men jag är som många poeter och författare, skriver bra men kan inte stava för fem öre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar