söndag 2 mars 2014

Se mina handlingar inte andras...

Jag förundras över att det kan missförstås så mycket när jag säger att jag bara kan ta ansvar för mitt liv och mina handlingar. Det är som om att det tolkas egoistisk och som om jag inte kan känna empati för andra levande varelser. För som jag har fått det lärt för mig är det så att jag kan inte hjälpa andra ifall jag inte är kapabel till att göra det. Exemplet och metaforen är så här: Det finns en anledning varför föräldrar på ett flygplan ska sätta på sig syremasken först, sedan på sina barn. Ifall du blir medvetslös kan du inte hjälpa någon.

Så det handlar inte om jag vill att världen ska bli sämre. Det handlar om att äkta förändring börjar hos mig och i min närmsta omgivning. Jag kan stötta mina vänner och familj men att bara hjälpa andra utan att fixa sig själv är meningslöst. För allt börjar hos dig själv först.

Och som en bra vän skrev: Jag kan ta på mig ett ansvar som människa och vara så mänsklig jag bara kan i mina relationer till andra men att ta ansvar för ett fåtals onda gärningar när jag aldrig skulle gör det själv och tar avstånd från det, det är nåt jag aldrig kan göra.

Ingen kan ta ansvar för någon annans onda gärningar, för oftast skulle de inte själv kunna vara kapabla till att göra dem. Så att skrika att en grupp människor är kollektivt skyldiga bara för att en liten procents av gruppen utför något ej acceptabelt är farligt. Väldigt farligt.

Och att jag personligen måste försvara mig för någon annans brott är absurt!! Hur kan jag vara skyldigt till nåt som jag aldrig själv skulle kunna göra bara för någon annan kan göra det. Det är inte logiskt överhuvudtaget. Döm eller hylla mig efter mina egna handlingar och meriter. Det är vad jag begär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar